Pelé, fotbollens “Housenigger”

 

Pelé, fotbollens “Housenigger”

En av ”fotbollens 100 bästa spelare”, brasilianaren Sócrates Brasileiro Sampaio de Souza Vieira de Oliveira (1954–2011), jo så långt är faktiskt hans namn, skulle utan tvekan i dag ha hyllat Pelé som FOTBOLLSSPELARE, men förmodligen ha haft ett och annat att säga om Pelé som samhällsmedborgare.

Edson Arantes do Nascimento, som den unge skoputsaren Pelé hette var tyst utanför fotbollsarenan. Också efter den blodiga militärkuppen 1964 där unga revolutionärer som Dilma Rousseff och fackföreningsledaren för metallarbetarna i Sao Paulo torterades för sin politiska kamp.

Brasilien och en militärkupp 1964.

DEN FÖRSTA INDIREKTA KONTAKTEN jag fick med Pelé var på Nya Ullevi 1958. Inte så att jag såg honom spela utan det faktum att min farsa tog med mig till det nästan klara bygget som blev Sveriges största arena det året. Dessa minnen kom osökt tillbaka när vi nåddes av beskedet om att Pelé hade avlidit.

Här i Latinamerika har högermedierna varit på nästan dygnet och gjort specialprogram om Pelé, som naturligtvis låg klara i väntan på att den biologiska klockan skulle ta ut sin rätt av den fantastiske Pelé. Programmen har sänts oavbrutet sedan beskedet. Inte ett enda ifrågasättande av Pelé som en av de viktigaste OFFENTLIGA personerna i Brasilien inför den politiska utveckling som landet tog efter 1964.

Och det är denna hyllning som står i bjärt kontrast mot medierapporteringen vid dödsbeskedet om DIEGO MARADONA. Då drogs all skit om hans drogberoende upp och nästan dominerade rapporteringen. Eller om hur ”Maradona kramade diktatorerna Fidel Castro och Chavez”!

Men vad gjorde Pelé?

Ingenting.

Han förvandlades till en del av systemet, trots att han upplevde militärkuppen och den statliga terrorismens 1964 och diktaturen fram tills 1985, 21 år och tre VM.

UTAN TVEKAN SKULLE DEN färgade Vietnamdesertören SHERMAN ADAMS ha fällt omdömet om Pelé som fotbollens “Housenigger”.

SHERMAN ADAMS skapade rubriker när han välkomnade sin landsman Jerome Holland med orden "Housenigger", en politisk svart överlöpare i tjänst hos den amerikanska imperialismen, vid tillfället vekställdes folkmordet i Vietnam, Laos och Kambodja och Holland var den POLITISKE representanten i Sverige för den kriminella politiken.
Tryck för stort format.

Adams deserterade och fick politisk asyl i Sverige på 1960-talet. Han deltog i Vietnamrörelsens arbete mot USA:s folkmord och ockupation av Indokina (Vietnam, Laos och Kambodja). Och när president Richard Nixon skickade en lika färgad ambassadör till Stockholm, Jerome Holland, möttes denne av orden från Adams och vietnamaktivister i samhället Glanshammar, utanför Örebro: ”Housenigger”! Konservativa svarta USA-medborgare användes av Vita Husetadministrationerna. ”De svarta diplomaterna och CIA-agenterna ålades att propagera för svart nationalism för att ta initiativet från den radikala rörelsen både i USA och i Afrika. Det var dessa personer som kallades för ”houseniggers”, skrev Dick Urban Vestbro i dåtida Norrskensflamman.

Muhammed Ali och Sherman Adams i gemytligt "bråk".

Adams var inte bara sparringboxare till Cassius Clay, som senare blev Muhammed Ali. Adams gjorde som Ali också uppror mot Vietnamkriget och deserterade, jag tror det var från USA:s bas i Västtyskland, som var en knutpunkt för trupptransporter, tur och retur mellan USA och Vietnam. Muhammed Ali vägrade överhuvud taget att sätta på sig US-Army-uniformen och tog i stället fem års fängelse och kom ut som en verklig folkhjälte och sopade tillbaka VM-titeln, mot alla odds. Muhammed Ali gav genom sitt exempel för världens ungdom ett stort personligt bidrag till USA-imperialismens militära och politiska nederlag i Indokina. Sherman Adams fortsatte utomlands den politiska kampen dag och natt mot den gemensamme fienden USA. Holland å sin sida var en POLITISK REPRESENTANT för det folkmordskrig som han tvingades försvara i Stockholm, en ”Housenigger”, som är en politisk karaktäristik och ingen ”vänsterrasism”, som moderaten Johan Romin skrev i Expressen år 2008.

Revolutionären Sokrates, konfronterade militärdiktaturen medan Pele lät sig fotograferas med diktatorn.

I ETT OSIGNERAT FACEBOOKINLÄGG som jag tycker sammanfattar mina egna, så klart subjektiva uppfattningar om Pelé, Maradona och andra skriver den okände skribenten att han anser att Sokrates är kanske den mest socialt medvetna fotbollsspelaren Brasilien någonsin har haft.

Sokrates:

”Våra spelare på 60- och 70-talet var romantiker med bollen vid fötterna. Men utanför planen var de tysta. Tänk om vid tidpunkten för militärkuppen i Brasilien en enda spelare som Pelé hade sagt något”.

Skribenten menar faktiskt att en stor del av Brasiliens befolkning blev besvikna på Pelé och slutade älska honom, vilket får oss att tro att medierna och politiska kretsar medvetet har upphaussat hans helgongloria i dag och manipulerat bilden av Pelés popularitet av egna intressen.

”En stor del av Brasilien slutade älska Pelé. För att vara tyst, i sin bubbla, i sin politiskt korrekta etikett, omärkt, hypnotiserad. De latinamerikanska diktaturerna på 1970-talet, som så mycket präglade vår regions kollektiva identitet, hade en inneboende koppling till fotboll. ARGENTINA och dess militärjunta i det smärtsamma VM -78 i en dimridå för att avleda försvinnandena och våldsmissbruket som inträffade några kvarter från arenorna. URUGUAY och en roll som spåras till Världscupen 1980 (mitt under den uruguayanska militärdiktaturen). Pinochet (i CHILE) och den där oförskämda användningen av Nationalstadion i Santiago som ett koncentrationsläger”.

Klassiska tortyrmetoder i den brasilianska militärdiktaturens tortyrkammare.

En dag fick Pelé frågan:

* Hur förändrades DU av statskuppen i ditt land?

– Nja, ingenting. Fotbollen fortsatte på samma sätt.

”Pelé vägrade aldrig att ta bilder med den blodigaste diktatorn i Brasilien, marskalk CASTELO BRANCO (och senare Emílio Garrastazu Médici) som störtade den folkvalde presidenten JOÃO GOULART. Vykort som fick en (politisk) mening (för diktaturen). Han konfronterade inte diktaturen, han var aldrig intresserad av det. Han var inte heller en röst i kampen mot rasism som Muhammad Ali. Men jo, som Michael Jordan, en annan tyst stjärna”.

Medan Maradona konfronterade FIFA-maffian, blev ”Pelé en allierad till Joao Havelange, FIFA-presidenten som intuberade korruptionen i fotboll. Men med Pelé blev fotbollen aldrig densamma”, rundar vår okände skribent och ger Pelé sitt erkännande i sin krönika.

Pelé och Emílio Garrastazu Médici, diktaturens "president" 1969-1974.

HUR OCH VAD GJORDE SOKRATES? Hur konsekvent var han i sitt sociala engagemang och hur konfronterade han diktaturen i sitt eget land, denne mytomspunne fotbollsspelare som var Brasiliens lagkapten vid VM 1982, och som tidningen World Soccer kallade för ”en av historiens 100 bästa spelare”?

I sin klubb Corinthians demokratiserade han organisationen och gav spelarna stort medbestämmande. Under matcher bar laget tröjor med ordet ”Democracia” skrivet på ryggen, och de röstade om allt från hotell till rekrytering av spelare. 1984, ett år innan diktaturen kastade in handduken, talade Sócrates inför 1500 personer i São Paulo och lovade att flytta till Italien om inte Brasilien genomförde demokratiska val. Eftersom inga val genomfördes flyttade han till Fiorentina. När han anlände till Italien fick han frågan vilken italiensk spelare han respekterade mest, Rivera eller Mazzola. Han svarade ”Aldrig hört talas om dem. Jag är här för att läsa Gramsci på originalspråket och för att studera den italienska arbetarklassens historia”! [1]

Så konkret var Sokrates och en Pelé, som är värd all beundran för sin teknik och spel, blir en skugga som personlighet vid sidan av Sokrates och Maradona.

Dick Emanuelsson

[1] Wilson, Jonathan (5 juni 2014) (på engelska). The Blizzard - The Football Quarterly: Issue Thirteen Sócrates, el futbolista con mayor conciencia social que ha tenido Brasil.